Ja, då var jag alltså i Wien igen (och har varit här i snart två veckor). Allt flyter på som vanligt, och jag övar massor. Nu har jag bara åtta veckor på mig att öva inför examenskonserten (30/5), så jag börjar känna stressen krypa i kroppen. Visst är det mer än åtta veckor dit, men då måste man räkna med två veckors övningsfritt påsklov och en vecka till som faller bort, så det är inte så mycket kvar!
Nu när jag kom hit ville jag börja träna ordentligt igen, har varit lite dåligt på det under vintern eftersom det inte är speciellt trevligt att springa när det är kallt och regnigt/snöigt. Sedan jag kom hit har jag därför sprungit min finfina runda till Donauinsel via Floridsdorf (jätteintressant, jag vet), till Kagran och sen hem igen. 11,76km är det, om jag inte minns fel. Det är så fint där utmed Donau, och man kan springa på grus/gräs ganska länge, så det känns mindre hårt mot kroppen. Ändå har jag lyckats få problem med knäna igen... Det är mitt högerknä som säger emot, och jag vet inte vad jag ska göra med det. Jag antar att det behöver vila, men jag vill inte. Varför måste det bli så när man känner sig riktigt taggad på att springa? När jag gick hem idag mötte jag flera som var ute på joggingtur, och jag började nästan gråta för att jag vet att jag inte kan träna ordentligt på minst en vecka, gärna kanske två-tre... Men imorgon ska jag i alla fall gå upp tidigt och gå promenader hela dagen för att kompensera. Det kan väl ändå inte vara dåligt för mitt stackars knä? Dessutom gör jag en väldans massa stretchövningar för att råda bot på det, så det ska nog bli bra till slut. När det börjar kännas mer normalt ska jag nog ta det lite lugnare med kortare pass, och kanske bara en 11,76km-runda i veckan... När nu det blir.
Det blev mycket text idag, men jag är väl lite nere på grund av det, och då måste det ut!
